Dovhjort Dama dama
Vedertagna namn
Svenskt namn: Dovhjort
Engelst namn: Common Fallow deer
Vetenskapligt namn: Dama dama
Systematik
Rike: Djur
Stam: Ryggsträngsdjur
Klass: Däggdjur
Ordning: Partåiga hovdjur
Familj: Hjortdjur
Släkte: Dama
Art: Dama dama

Utbredning

Den första arten som man känner till i släktet Dama kallad Dama clactoniana fanns i Europa för ca 600 000 år sedan. Den var anpassad efter det savannliknande habitatet samt de öppna skogsområdena som fanns i Europa vid den tidpunkten. De första individerna av dovhjort (Dama dama) som vi känner igen den förekom för första gången i Europa för ca 200 000 år sedan. Vid tidpunkten för den senaste istiden var artens utbredning begränsad till de södra delarna av Europa, Turkiet. Under bronsåldern samt under rommartiden flyttade männsikor med dig dovhjorten till nya platser i Europa, framför allt till de grekiska öarna, Macedonien, Bulgarien och de Brittiska Öarna. Den närmsta nu levande släkningen till vår dovhjort är den Persiska dovhjorten (Dama dama mesopotamica). Dess utbredningsområde sträcker sig över Iran, Irak och Israel och överlappar inte dovhjortens. Bara ett fåtal mindre popoulationer av den persiska dovhjorten finns idag kvar. Enligt IUCN´s rödlista klassas den som utrotningshotad då det endast finns ca 250 vuxna individer kvar i naturligt tillstånd.
Ursprungligen härstammar våra dovhjortar från området kring Turkiet (även kallat mindre asien= anatolia). Dovhjorten har därifrån introducerats i Europa från antiken och senare i tiden på andra platser i världen så som Nordamerika, Sydamerika, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland och Fijiöarna. Dovhjorten introducerades i Sverige för ca 500år sedan. Det var den dåvarande kung Johan den III som fick ett antal dovhjortar som gåva att ha i ett hägn. Avkommor av dessa djur finns än idag. I dagsläget finns dovhjorten i talrika populationer framför allt i mellersta och de södra delarna av Sverige. Idag klassas dovhjorten som ej hotad på IUCN´s rödlista och populationen ökar.

Utseende och kännetecken

Dovhjortens färg kan variera mellan helt vita via ljust rödbrunt med vita prickar till mörkrun med små gråafläckar att den nästan uppfattas som svart. Den rödbruna färgen är den naturliga viltvarianten och de mörkare varianterna är ett resultat av den avel som har bedrivts i fångenskap. På vintern antar alla djur en mer mörkbrun ton men då utan vita prickar. Det som skiljer dem mest från andra hjortdjur är deras svans som kan bli mellan 15-20cm och som är svart på ovansidan och vit på undersidan.
Handjuren kallas för bockar och är större än hondjuren som kallas för hindar. Bockarna mäter ca 145-155cm från nos till bak och väger mellan 50-70kg. Hindarna är något mindre ca. 130-145cm från nos till bak och väger ca 35-50kg. Man brukar säga att bockarna väger mellan 40-60% mer än hindarna.

Dovhjortens horn

I förhållande till sin kroppsstorlek har dovhjorten den största hornuppsättningen bland hjortdjuren. Beroende på ålder hos djuret förändras deras utseende. Man kan se 4 olika hornvarianter. 1-åriga djur har något som kallas för spetshorn, dessa är långa och oförgrenade i sitt utseende. När djuret är 2år sätter den sin andra hornuppsättning som då har utvecklats tills något som kallas för stånghorn. Detta är en hornuppsättning med förgrenade horn som är ganska ömtåliga, vilket innebär att de lätt bryter dessa horn. Från 3års ålder fram till ca 8års ålder utvecklas hornen och får en hornplatta längst ut på hornet. Om hornplattan utvecklas helt kallas den för helskovel annars kallas den för halvskovel. När djuret är ädre än 10år börjar hornen att minska i storlek och man säger då att hornen går på retur.
Stora dovhjorts bockar fäller sina horn i mitten på april, de yngre djuren något senare. Det nya hornet börjar att växa ut med en gång efter att de gamla har fällts av. Hornen är i början klädda med basthud som förser hornet med näring under tillväxten. Vanligen fejas hornen i augusti så att de är redo inför brunsten.

Habitat

Dovhjortarna är väldigt flexibla när det kommer till habitatval. De väljer oftast öppna lövskogar gärna med öppna gräsbevuxna områden. Det som är den begränsade faktorn i dess utbredning är om snötäcket ligger kvar långt in på våren. Om snön ligger kvar länge är det svårare för dem att hitta föda. I Sverige är därför dovhjortens utbredning begränsad till mellersta och södra delarna.
Dovhjortarnas hemområden är ca 1000ha stort. Men de första 2 veckorna efter kalvning, då kalven ligger och trycker, krymper hindarnas hemområden till ca 20ha. De äldre bockarna kan hålla sig på mellan 100-200ha under sommarhalvåret. Mycker beror på tillgången på bete.

Föda

Dovhjorten är en selektiv kvalitetsbetare,vilket betyder att de är specialiserade på att äta blad, skott och öter. Dovhjorten kan äta en del gräs också men föredrar att beta markvegetation under träden samt unga skott och blad. De dovhjortar som lever kring medelhavet är mer beroende av blad, bark och skott i sin diet då det delar av året är mycket torrt.
Dovhjorten är en idisslare vilket innebär att den stöter upp halvtuggad föda i munnen igen för att sönderdelas av tänderna ytterligare. Detta för att födan ska bli mer finfördelad och göra den mer lättsmält för de mikroorganismer som hjälper till att bryta ner födan. Den har också de karakteristiska 4 avdelningarna i sin mage med våmmen som den största.
Man har undersökt vilka olika växter som dovhjorten föredrar att äta. I en studie på dovhjortar i Västra Götaland kunde man se att det var ett 50tal olika växter som de valde att äta. Under våren kunde man bland annat se att de valde att äta nytt gräs, blåbärsris, lingonris och ljung.
Vintertid kan man behöva stödutfodra de vilda dovhjortarna om vintern är svår och det ligger mycket snö.
Dovhjortens aktivitetsmönster över en dag är uppdelad i olika periode för att beta, idissla, röra sig och vila. Man brukar säga att de äter mellan 6-8 perioder om dagen. Den är mest dagaktiv om den lever i områden där den är ostörd av männsikor.

Socialt beteende

Hindarna lever gemensamt i grupper tillsammans med sin årskalvar. Det vanligaste är att hindarna är släkt med varanda så som mor-dotter eller systrar. Kalvar av hankön lämnar sin mamma vid ett års ålder. Dessa kalvar sluter ofta upp med några äldre bockar i så kallade ungkarlsgrupper. Grupperna av hindar och dessa ungkarlsgrupper håller sig för sig själva och blandar sig inte med varandra. De söker först upp varandras områden i tid för brunsten.
Vid tiden för brunsten delar bockarna uppsig från sin ungkarlsgrupp och vandrar till sina brunstplatser. Brunstplasen är som bockens egna revir och skyddas mot andra bockar. Det som inte många vet är att det är hinden som sedan väljer en bock i dessa revir för att para sig med. För att välja rätt lyssnar hon till deras läten, ser på kroppens storlek och hur stora hornen är.

Fortplantning

När hinden är ca 16 månader blir hon könsmogen. Bockarna blir könsmogna vid samma ålder men börjar inte att para sig med några hindar förrens de är mellan 3-4år. Hindarna måste nå en vikt på ca 32kg för att kunna bära fram några ungar. Brunstperioden infaller i okober måndad. Hinden går dräktig i 230 dagar och föder vanligtvis fram en kalv.
Parningsbeteendet går till så att bockarna ansluter till ett område där hindarna befinner sig. Bockarna är mycket flexibla i sitt beteende för att vinna sina hindar.
Kalvarna föds från mitten av juni och en liten bit in i juli. När hinden går för att söka föda stannar kalven kvar. Den allra första tiden ligger kalven och trycker i undervegetationen för att gömma sig. Det är först mot slutet av sommaren som kalven följer med hinden. Det är också vid denna tiden som hindarna kan lämna kalvarna tillsammans med andra kalvar. Kalvarna leker, betar och sover tillsammans medan hindarna söker föda längre bort. Hinden avvänjer sin kalv när den är ca 8-9 månader gammal.

Informationen sammanställt av Madeleine Hjelm