Älg Alces alces alces

Systematik

Rike: Djurriket Animalia
Fyla: Ryggsträngsdjur Chordata
Klass: Däggdjur Mammalia
Ordning: Partåiga hovdjur Cetartiodactylas
Familj: Hjortdjur Cervidae
Släkte: Älgar Alces
Art: Älg Alces alces alces

Älgen och människan

Människan har länge fascinerats av älgen, troligtvis så länge vi har levt sida vid sida. Älgen har framför varit ett viktigt jaktvilt och är fortfarande om än ej på samma sätt. Älgarna vandrade upp till Sverige och Skandinavien efter att den senaste inlandsisen drog sig tillbaka.
I skogarna i Sverige finns det gott om älg och i Sverige räknar man med att det finns mellan 300 000-400 000 individer och i hela utbredningsområdet räknar man med att det finns så mycket som 1.5 miljoner älgar. På den internationella röd-listan som listar statusen på alla jordens djur listas vår älg som Lägsta Prioritet. Alltså att det finns gott om älg i dess nuvarande utbredningsområde. Men så har det inte alltid varit. I början på 1800-talet nådde den svenska älgpopulationen rekordlåga nivåer. Endast i mellersta Sverige fanns några små isolerade populationer kvar. Men efter att jaktstrategin ändrades samt att antalet rovdjur minskade började älgstammen att återhämta sig. Idag skjuter man under den årliga älgjakten av ca 100 000 älgar.

Men fast det finns gott om älgar i Sverige så är det ändå ganska svårt att få syn på den ute i naturen. Troligtvis på grund av att den är ganska skygg den är ju trots allt ett bytesdjur. Sedan rör sig älgen på tider då vi inte är i skogen. Den främsta anledningen till att älgarna finns här på Wrågården är för att erbjuda alla människor ett lättare sätt att se vår Svenska älg.

Vad är en älg?

Älgen är den största arten inom familjen hjortdjur, som på latin kallas för Cervidae. Hit hör också rådjur och ren. Älgen kan nå en mankhöjd upp till 235cm och väga upp till 550kg. Hon älgen kallas för älgko och innan hon har fått sina första kalvar kallas hon för kviga medan hanen kallas för tjur. Älgkon är mindre än älgtjuren och på hösten brukar vikten för honor ligga mellan 270-360kg och för hanarna mellan 380-540kg. Hanarna har också en grövre nacke och hals samt mer hakskägg.

Älgen är ett partåigt hovdjur, det menas att älgen har ett jämt antal tår i jämförelse med till exempel hästen som har ett ojämnt antal, nämligen en. Älgen har fyra stycken tår, två som är lika stora och kallas för klövar och två lite mindre som kallas lättklövar och sitter bakom de andra. Klövarna är beklädda med hornämnen som gör dem slitstarka. Älgarnas klövar växer hela tiden och behöver slitas för att inte bli för långa. Älgens klövar är större än dem hos andra hjortdjur som till exempel rådjur. Älgens spåravtryck har en längd på 12-16cm.

Våra älgar är väl anpassade till att leva i ett kallt klimat på så sätt att de har en stor kroppsvolym, en tät päls samt långa ben. Kroppsvolymen och pälsen hjälper älgen att hålla värmen och de långa benen gör att älgen kan förflytta sig lättare i djup snö. Pälsen är tjockare på vintern och håren är ihåliga vilket bidrar till en mer isolerande effekt.
Pälsen färg kan variera alltifrån mörkbrun till svart men också ljusbrun till grå. Färgen på benen är nästan alltid ljust gråvita och hos honorna går denna ljusa färg upp mot svansroten. Den nyfödda kalven har en helt annan färg på pälsen än sina föräldrar nämligen rödbrun och behåller denna färg över sin fösta sommar.

Älgen har också långa öron som den kan vrida åt var sitt håll och på så vis fånga upp ljud från olika håll samtidigt. Ögonen är lite utstående och dess placering på sidorna medför att älgen kan se bakåt utan att vrida på huvudet. Älgen har också skägg under hakan, detta skägg är lite längre hos hanar än hos honorna. Älgens mule är lång och lite hängande och munnen är stor. Älgen har 6 stycken framtänder i underkäken samt 2 hörntänder och 12st kindtänder. Medan den ”bara” har 12st kindtänder i överkäken. Istället för framtänder och hörntänder har den en ”platta” i överkäken.

Man har visat i studier att älgar som levde i områden med svåra snöförhållanden hade större klövar och längre ben i relation till sin storlek när man jämförde med älgar som levde längre söder ut. De stora klövarna som också särade mer på sig när de gick gör att älgen inte sjunker ner djupt i snön. En annan anpassning som visar på att älgen är anpassad för ett liv i snörika områden är att de kan lyfta sina bakben högre och använda en speciell gångstil när det är högt med snö att gå i. Man har också sett att älgar som lever där det är mycket djupsnö går i varandras klövspår. Detta tror man beror på att älgarna sparar mer energi när de går på så vis då det är mycket energikrävande att pulsa i snö.

Det lättaste sättet att skilja hanarna från honorna är att de bär horn vissa delar av året.
Älgen har ett horn som helt består av benvävnad och kan vara av två olika typer, stånghorn eller skovelhorn. Stånghornen är rundformade, smala och förgrenade medan skovelhornen är platta och har formen av en skovel. Älgtjurarna fäller sina horn varje år efter parningssäsongen. Nya horn börjar sedan växa ut ganska omgående. På senvintern kan man se de nya hornen ta form. När hornen växer är de omgivna av en speciell hud som kallas basthud. Under basthuden förgrenar sig nerver och blodådror som ser till att hornen får näring under tillväxten. Lagom till att parningstiden börjar igen dras blodförsörjningen tillbaka och basthuden torkar. Älgtjuren skaver eller fejar då bort basthuden. Det krävs mycket energi för att sätta nya horn varje år och älgtjurens horn är som störst när älgen är mellan 5 och 12år. När älgtjuren blir äldre kommer antalet taggar på hornen att minska samtidigt som de blir mindre i storlek man säger då att hornen går på retur. Hornens främsta uppgift är att signalera om vilken kondition och status tjuren har både till älgkorna och till konkurrerande älgtjurar. Hornen kan även användas som vapen i en eventuell duell med en annan tjur.

Utbredning och habitat

I Eurasien har älgen en bred geografisk utbredning i norr från Skandinavien söder ut via Polen, de norra delarna av Ukraina och norra China och österut ända till Yenisei floden i Sibrien samt vissa delar av Mongoliet. Eftersom älgen är så välanpassad till ett kallt klimat kan den lätt drabbas av värmeslag och det är troligen också anledningen till att älgen inte har brett ut sig längre söder ut i Europa.
De största populationerna återfinns i Sverige, Norge, Finnland, Ryssland, de Baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina. Det har funnits en population med älgar i Österrike men som nu är utrotad. Man uppskattar den Svenska älgstammen till mellan 300 000- 400 000 individer innan jakten.

Älgen föredrar att vistas i fuktiga marker eller i marker som gränsar till vatten. Men älgen återfinns också i odlingslandskap, i öppna låglandslandskap samt bergsregioner så länge skogen är i närheten. Det verkar också som om älgarna sommartid föredrar att vistas i unga skogsbiotoper som finns vid fuktiga marker och vid åkermark. Medan de vintertid väljer tallhedar, videsnår och annan ung skogsbiotop.

Älgar har inte ett revir som de vistas i och försvarar mot andra utan de har hemområden. Hemområden innebär ett område som djuret vistas i under en bestämd tid t.ex. en sommar eller vinter. Dessa hemområden kan variera i storlek och beror då på vilket kön älgen har samt vart i Sverige älgen befinner sig. Man har visat i studier av älgar i norra Sverige att de vandrar (migrerar) mellan sommar och vinterområden. De älgpopulationer som bytte hemområden på vintern bytte till ett område med mindre odlad mark. Man kunde också se att älgarna föredrog skogsområden med mer tall och gran. Hemområdena i norra Sverige var också generellt större och det kan tänkas bero på att tillgången på älgarnas föda är mindre där. Älgen måste alltså röra sig på en större yta för att få i sig samma mängd foder. Studier har också visat att friluftsliv och jakt gör att älgarnas rörleseaktivitet ökade och att de bytte hemområde oftare.

Födoval

Älgen är en bladätare som räknas till den grupp växtätare som kallas för kvalitetsbetare och idisslare. Med kvalitetsbetare menas att älgarna noga väljer ut vad den ska äta. Den väljer inte bara vad den ska äta utan även i vilket område och vilken del på växten som är bäst. Forskning har visat att älgen är bra på att uppskatta kvalitén på betet och anpassar sitt sätt att beta och sättet att leta efter föda därefter.
Älgarna betar mest blad, skott, kvistar, toppar på unga träd samt ris och olika örter. Älgen äter en mängd olika växtsorter några favoriter som älgarna har är: björk, sälg, tall, gran, rönn, ek, asp, blåbärsris, mjölkört, ljung och vissa gräs och vattenväxter. Det beror också på vilken tid på året vilken växt som betas mest. Man har kunnat se skillnader i födoval mellan sommar och vinter. I en undersökning på Svenska älgar bestod vinterdieten i första hand av mest björk och sälg och av tall och en i andra hand. Tall brukar dominera vinterdieten eftersom tillgången på unga tallar brukar vara god. Sommartid betade älgarna mest lövträd av olika slag framförallt av björk. Det är också under sommaren som älgen betar örter och vattenväxter. I övergången mellan vinter och vår samt innan vintern på senhösten äter älgarna mycket bärris och ljung. Under våren kan man också se att älgar betar av bark från barrträd. En vuxen älg behöver beta 3-6kg skott/växtdelar dagligen i torrvikt för att tillgodose sitt näringsbehov. Under sommaren äter älgen mer än under vinter. Älgen lever också mer på sina reserver under vintern som den skaffat sig under sommaren. Att älgen tappar vikt under vintern är inget farligt för utan den är väl anpassat till att göra så.

Älgen är också en idisslare vilket menas att den stöter upp sin mat och tuggar den en gång till. Älgen har 4 stycken magar eller indelningar av magen precis som en mjölkko. Magarna heter våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen. När älgen har betat och tuggat för första gången hamnar maten först i våmmen. Våmmen är den största av magarna och det är häri som den tuggade födan hamnar först. I Våmmen börjar nedbrytningen av maten med hjälp av mikroorganismer. Våmmen för sedan över den halvsmälta maten till nästa mage som är nätmagen. I nätmagen fortsätter nedbrytningen innan födan härifrån stöts upp till munnen på älgen för att tuggas igen. Att tugga om maten kallas för att idissla. När älgen har tuggat på födan ett tag och ytterligare blandat den med mer saliv så sväljer den ner födan igen men då hamnar den inte i våmmen utan i bladmagen. I bladmagen absorberas överskottsvattnet upp från födan. Sedan förs födan vidare ut till den sista magen som är löpmagen. Denna mage är mest lik vår magsäck och innehåller ämnen som bryter ner födan till näringsämnen av den storlek som sedan kan tas upp av älgens tarm. Älgen kan på detta sätt tillgodogöra sig även svårsmält föda som vedartade växtdelar av träd. Det som inte tarmen sedan kan ta upp kommer ut som avföringspellets.

Reproduktion och moder/ungebeteende

Älgarnas brunsttid äger rum i september- oktober. Hanen börjar parningstiden med att feja av basthuden från sina horn. Men innan älgarna kan para sig måste älgarna hitta varandra då de inte lever tillsammans hela året utan för det mesta lever själva. När djur lever större delen av sitt liv på egenhand säger man att de är solitära.
Hanarna har olika sätt att signalera till honorna (men även till konkurrerande hanar) i sitt hemområde vilken bra tjur han är. Dels doftmarkerar han i skogen genom att skala av barken på vissa träd en bit upp från marken och sedan gnida sig mot den skalade ytan. Man tror att doften från det nyskalade träder hjälper älgens egen doft att sprida sig. Ett annat sätt att signalera är att tjuren gräver något som kallas för brunstgropar. Älgtjuren gräver en grop med sina framben och urinerar i gropen. Sedan trampar tjuren i gropen och skvätter upp urin/lerblandningen på sig själv eller vältrar sig blandningen. Man har även sett honor göra samma beteende i dessa brunstgropar. I urinen finns det doftämnen som visar vilken kondition tjuren är i som gjort gropen.

Honan är bara mottaglig för att bli dräktig under endast ett dygn. Skulle det vara så att hon inte har träffat en tjur då tar det ytterligare 3 veckor innan hon kan bli dräktig igen. Älgkon blir precis som älgtjuren könsmogen vid 2 årsålder. Honan kan alltså föda sina första kalvar när hon är inne på sitt 3e levnadsår men det är mer vanligt att de första kalvarna kommer när kon är 4 år. Hanarna däremot brukar få vänta några år till innan de får chansen att para sig för första gången. Älgkon är dräktig under 8 månader och föder vanligtvis sina kalvar i maj månad. Tvillingfödslar är vanligt men det beror på kon ålder, hennes storlek, och hur vädret var sommaren innan. Man har visat att en blöt, kall försommar och en torr, varm högsommar gör att älgkon är i bra kondition till brunsten och då ökar sannolikheten för att föda tvillingkalvar året därpå.

För att visa hur kalvens och kons beteende förändras under kalvens första år kan man dela upp året i 5 olika perioder. De första dagarna efter födseln är kalvarna mycket inaktiva, den har dålig rörelseförmåga och har en nära kontakt med älgkon. Älgkon och kalvarna etablerar nu en di-rutin och det är kalven som påkallar uppmärksamhet när den vill dia. Man har observerat att kon ligger mer ner under dessa första dagar så att kalven kan komma åt juvret.

Under de följande 20 dagarna börjar kalven att präglas på sin omgivning. Kalvens rörelseförmåga förbättras för varje dag. Den håller sig mycket nära älgkon och utvecklar nu ett följa efter beteende. Den följer nu sin mamma vart än hon går. Älgkon betar på ett begränsat område och undviker att gå allt för långt bort. Skulle älgkon behöva röra sig längre bort gömmer hon kalven på ett väl utvalt ställe.
Den tredje perioden inträffar mellan 20-90 dagars ålder. Då börjar kalven utforska sin omgivning lite mer på egenhand. Man skulle kunna kalla det för ensamhetsträning. Kalven börjar nu också att mer intressera sig för att äta fast föda, den smakar på grenar och örter. Kon skyddar fortfarande sin kalv från socialkontakt med andra älgar. Kon skyddar också kalven från andra inkräktare som till exempel människor, hästar som kommer för nära.
Vid 3-4 månaders ålder tillåts kalven få träffa andra älgar framför allt älgtjurar. Det är ungefär vid denna tid som kon börjar brunsta och uppvaktas av tjurar i området. Kalven har nu börjat äta mer fast föda och slutar att dia sin mor helt vid 4-5 månaders ålder.
Kalven kommer att vara nära älgkon fram tills att hon föder nya kalvar i maj månad. Då kalven som blivit ett år stöts bort. Under tiden efter bortstötandet kommer kalven att hålla sig i närområdet kring älgkon.

Informationen sammanställt av Madeleine Hjelm